Det är svårt att sammanfatta vem Siona Gast Cameron är med bara några få rader. När vårt långa samtal börjar gå mot sitt slut har jag material att kunna fylla en hel bok med. Minst sagt. Siona är 82 år gammal. Men hon pratar med en lätthet och energi som om hon varit tjugo. Hon gestikulerar livligt medan hon berättar sin livshistoria för mig.
Vi börjar i Polen. Hennes födelseland. Landet hon och hennes föräldrar var tvungna att fly när Hitler och Tyskland invaderade. Hon kommer inte ihåg så mycket från den tiden. Hon var liten då. Hon har betydligt klarare minnen från det som kom att bli hennes nya hemland, Israel. När bomberna så småningom föll över staden satt hon och familjen gömda i ett skyddsrum. Jag frågar om hon var rädd.
– För det mesta var jag inte rädd. Jag kände en sorts trygghet i att vara med mina föräldrar. Sen visste vi barn att för varje bomb som föll fick vi ett tuggummi, ler Siona till minnet.
Hon har fortfarande starka minnen från den tiden, och att lyssna till ljudet av fyrverkerier har hon svårt för än idag. Siona berättar om ett annat minne från den tiden.
– Min kompis sa åt mig att jag inte skulle vara rädd för kriget, för att Gud finns överallt och skyddar oss. Jag svarade honom att Gud säkert fanns överallt, men han fanns då inte i vårt skyddsrum för där var det ingen plats över för någonting, inte ens Gud. Och hade det mot förmodan funnits något litet utrymme över, så hade mamma med säkerhet fyllt det med tvål, inte Gud.
Så småningom kom Siona att jobba som skådespelerska. Hon uppträdde på teatrar i Israel och i England. Hon tröttnade till slut på att alltid få spela ”blonda” roller och började se sig om efter nya utmaningar. Hon testade på att jobba som regissör, vilket var extra tufft som kvinna.
– På den tiden blev många förvånade över att en kvinna jobbade som regissör. Främst männen ifrågasatte mig.
Att möta ett strakt motstånd, speciellt från män, är något Siona fått vänja sig med genom livet. Hon är en stark kvinna, före sin tid, som bestämt hävdar att hon aldrig brytt sig om vad andra tycker. Hon lever sitt liv som hon alltid gjort, öppen, nyfiken och orädd.
När Siona var i fyrtioårsåldern slutade hon på teatern och öppnade sin egen antikhandel.
– Vad jag vet så var jag den första i Israel som öppnade en butik med antika möbler. Under många år reste jag världen över och köpte in dekorativa möbler som jag sedan sålde i butiken.
Det gick bra med affärerna och snart hade hon tre butiker. Hon anställde flickorna som arbetade som skådespelerskor på teatern för att de skulle kunna ha ett extrajobb vid sidan om. Detta var mycket uppskattat.
Affärerna blomstrade, men hemma var det inte lika bra. Siona levde med en man som hon beskriver som den värsta man kan tänka sig. En dag fick hon nog, packade sina väskor och åkte till England.
Imponerad av hennes styrka säger jag att det var väldigt modigt av henne att fly till ett annat land.
– Modigt? säger hon. Det var galenskap. Det var vad det var. Jag lämnade hus, pengar och berömmelse. Jag lämnade min trygghet och allt jag byggt upp.
Sakta men säkert skaffade hon sig ett nytt liv i London. England var ingen främmande plats, det hade varit hennes andra hem under många år som skådespelare. Hon sökte jobbet som butiksbiträde i en antikaffär. Med hennes tidigare erfarenheter som butiksägare i Israel var hon överkvalificerad för jobbet men det slutade med att hon fick det ändå. Det var i antikaffären hon mötte sin nya kärlek. Mannen som hette Ian var expert på Skottlands historia och hade bland annat tagit fram rekvisita till filmer som Braveheart.
Siona pratar snabbt, med stor inlevelse, om hur den första tiden med Ian var. Från andra sidan vardagsrummet skruvar någon lite besvärat på sig soffan. Siona skrattar. Kanske vill inte Ian att hon ska berätta allt om när de träffades. Det är 13 års åldersskillnad mellan dem. Siona är den äldre, även om det kan vara svårt att tro att denna vackra kvinna med långt silvrigt hår och glittrande ögon faktiskt är över 80 år.
– Den första tiden tillsammans höll jag min ålder hemlig för Ian. Jag ville inte att han skulle veta hur gammal jag var.
Hon lyckades behålla sin hemlighet till en dag då hon svimmade i köket. Ian som blev förskräckt ringde genast efter ambulans. På larmcentarlen ville de veta vad hans flickvän hette, och hennes ålder. Ian svarade kvinnan i luren att hans flickvän hette Siona och att han skulle fråga henne om hennes ålder. Siona skrattar åt minnet.
– Jag låg där omtumlad på köksgolvet och vägrade fortfarande svara på hur gammal jag var. Kvinnan på andra sidan luren måste ha undrat hur det kom sig att han inte visste hur gammal hans flickvän var!
Trots sin ålder är Siona en mycket aktiv kvinna. Hon reser fortfarande runt i världen. Ofta reser hon själv, något hon trivs med. På resorna köper hon fina stenar och diamanter som hon sedan designar egna smycken av. Hon köper också gamla hattar av fina märken och smyckar ut dem med färgglada band och tygblommor.
Siona älskar djur, så när hon är ute och reser i världen brukar hon passa på att åka till ställen som hjälper tigerungar, elefanter och andra djur. Hon lägger fram massa fotografier på bordet. Pekar på bilden med henne, tigerungen och nappflaskan.
Hur kom hon då till Cypern?
– Cypern är ju grannland till Israel så jag har alltid känt till ön. Jag älskar den för att den påminner mig om hur Israel var för många år sedan när jag var liten.
När Siona och Ian var och semestrade på norra Cypen i slutet av 90-talet hittade de ett gammalt ruckel till hus som stod övergivet på en tomt. I ett av rummen växte det ett fikonträd. Siona som alltid varit spontan bestämde sig för att köpa det.
– Jag gillar äventyr och planerar därför inte så mycket. Ian tyckte dock att det gick lite för fort när jag bestämde mig för att köpa och renovera det gamla stenhuset. Han sa att det går snabbare för mig att köpa ett hus än det tar för andra att köpa ett par skor, skrattar hon.
Tre månader om året bor Siona i huset. Bara ett inramat fotografi över diskbänken vittnar om hur huset såg ut innan renoveringen. Ian kommer hit en månad om året. Siona förklarar det med att han är skotte, de gillar det kalla vädret. Resten av året bor de i London där Siona har en dotter. Siona stormtrivs på Cypern och skulle kunna tänka sig att spendera ännu mer tid här än vad de gör nu.
– Jag är rotlös, på ett bra sätt. Jag känner mig hemma överallt. Och vädret på Cypern är bra för min hälsa, säger hon.
Något hon drömmer om är att åka tillbaka till huset hon bodde i när hon var barn. Det som då var Polen men idag tillhör Ukraina. Hon vet att huset står kvar, men är lite orolig för att människorna som bor i huset idag ska tro att hon vill ha det tillbaka om hon åker dit, vilket inte är fallet. Ryskan har hon sen länge glömt. Idag pratar hon engelska och hebreiska.
Det är dags för fotograferingen. Jag plockar fram min kamera och Siona tar på sig en av sina egen gjorda hattar. Hon berättar att hon alltid har hatt när hon går ut, en stor hatt skyddar mot både sol och regn. När Siona spexar och skrattar framför kameran får vi än en gång bekräftat att den här kvinnan inte är 82 år gammal, utan 82 år ung.
