Långläsning: Den svenska FN-officeren om de dramatiska månaderna på Cypern.
Han har blivit kallad förrädare och vapensmugglare, men också hyllats som en stor hjälte. Vad svenska Willy Lindh gjorde för turkcyprioterna den svåra sommaren 1964 kommer ingen här att glömma. Som ung FN-officer på Cypern vågade han gå emot världssamfundet för det han ansåg vara det enda rätta – att hjälpa en nödställd minoritet som hotades av både fördrivning och utrotning. För ett tag sedan fick jag möjligheten att träffa Willy Lindh som idag är bosatt på norra Cypern. Det här är hans berättelse om tiden som FN-officer på ön, och vad som fick honom att i hemlighet transportera vapen till den utsatta turkcypriotiska befolkningen:
Jag kom hit med de svenska FN-trupperna försommaren 1964, då jag var 27 år gammal. Det var ett uppdrag jag länge sett fram emot. Delvis för att vara med och bidra till fred och stabilitet på Cypern som då var en orolig ö, men också för att få riktig erfarenhet av det jag under åtta år som militär i Sverige bara övat på.
Som löjtnant blev jag placerad som ansvarig chef över fem små turkcypriotiska byar i Erenköy, i de västra delarna av landet. Det var den enda delen av ön där turkcyprioterna fortfarande hade tillgång till kustremsa, och där med kontakt med omvärlden. Överallt var de annars isolerade och inringade av grekcyprioter. På grund av detta var den här delen av ön också den mest oroliga.
Vår uppgift var att sätta upp posteringar och förhindra strider mellan grek- och turkcyprioter. Vi skulle rapportera om all militär verksamhet, t.ex. större truppförflyttningar, fältarbeten, förändringar i styrkorna, men framför allt skottlossning, som förekom dagligen i olika grader av intensitet. Vissa dagar kunde det vara mycket intensiv eldstrid.
I de fem byarna bodde ca 700 invånare, varav 300 var manliga byinvånare helt utan militär utbildning, som tvingades försvara sig enbart beväpnade med hagelbössor. Till hjälp hade de några hundra frivilliga studenter som kommit tillbaka från studier i Turkiet, också de utan militära kunskaper.
Det blev snart klart för mig att turkcyprioterna var betydligt mer beroende av FN än vad grekcyprioterna var. Turkcyprioterna behövde FN för att överleva. Utan våra eskorter var det omöjligt för dem att sköta försörjning och sjuktransporter.
Oroligheterna på Cypern gick tillbaka långt i tiden. Inom den grekisktalande befolkningen fanns det sedan länge en stark önskan om ett nära samarbete med ”moderlandet” Grekland. Det fanns en storhellenistisk tanke om att alla delar av världen, befolkade av grekisktalande folk, skulle enas under en krona. Den starkast drivande kraften bakom den tanken var den grekisk-ortodoxa kyrkan. I detta ligger förklaringen till att en kyrkans ledare på Cypern, ärkebiskopen Makarios III, var den som stod bakom upproret mot engelsmännen på Cypern under 1950-talet. Ön var nämligen sedan år 1878 under brittiskt styre. Makarios maning till Enosis, förening med Grekland, stöddes av huvuddelen av den grekcypriotiska befolkningen.
Den 1:a april 1955 exploderade den första bomben på en restaurang i Nicosia som var mycket välbesökt av engelsk militär. Under de följande fyra åren fortsatte terrordåden mot engelsmännen, som ansågs vara emot Enosis-tanken. År 1960 hade Storbritannien till slut fått nog av de upproriska grekcyprioterna och man enades om att grunda den suveräna Republiken Cypern. Grekcypriotiska Makarios utsågs till president och turkcypriotiska Dr. Fazil Kücük till vicepresident. Republiken tvingades anta en konstitution som gav de tre garantimakterna Storbritannien, Grekland och Turkiet rätt att ingripa både politiskt och militärt om brott mot konstitutionen skedde. Det fanns en fastställd fördelning av offentliga tjänster, och förändringar i konstitutionen var tvungna att godkännas av båda folkgrupperna i separata beslut. Ingen av de två folkgrupperna skulle med andra ord kunna ändra grundlagen utan den andras godkännande.
Hösten 1963 inträffade de händelser som senare fick till följd att den svenska regeringen skickade ner soldater för att ingå i FN:s fredsbevarande styrkor. Makarios lät meddela vicepresident Dr. Fazil Kücük och de tre garantimakterna att han avsåg att ändra konstitutionen radikalt. Ändringarna skulle i stort sett helt frånta öns turkcypriotiska befolkning alla rättigheter och garantier som likvärdig folkgrupp och därmed utlämna dem åt grekcyprioternas godtycke. Strax därefter började man avväpna turkcypriotiska polismän och omringa flera turkcypriotiska orter. Turkcypriotiska ministrar och parlamentsledamöter hindrades från att gå till sina arbetsplatser och man tog kontroll över alla kraftverk, vattenförsörjning, hamnar och flygplatser i landet. Detta var första steget i vad som kom att kallas för Akritasplanen – en likvideringsplan.
Strax innan julen 1963 dödades två turkcyprioter och fem sårades efter att ha överfallits i sina bilar. Dagen efter, under begravningen öppnade den grekcypriotiska polisen eld mot begravningsgästerna och ytterligare två ungdomar sårades. Dessa incidenter betecknar början till den massaker som skulle komma att kosta hundratals civila turkcyprioter livet.
Turkcyprioterna började dra sig tillbaka till mindre byar för att kunna försvara sig mot grekerna. Från att ha levt på 35% av landets yta kom de nu endast att befolka tre procent av ön. FN:s närvaro var nödvändig för att turkcyprioterna överhuvudtaget skulle kunna överleva på Cypern.
Den 6:e augusti övergick den sporadiska eldstriden i ett massivt anfall då grekcyprioterna tillsammans med 10.000 inskeppade grekiska soldater anföll byarna kring Erenköy. De lyckades direkt erövra ett par dominerande höjder. Anfallet understöddes med granatkastare och artilleri, men även direktskjutande rekylfria kanoner kom till användning mot de turkcypriotiska ställningarna som var helt otillräckliga för att motstå granateld. Redan här framgick det att turkcyprioterna aldrig räknat med denna massiva insats av tunga vapen och även om de skulle ha gjort det, saknades det resurser att försvara sig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att grekernas vapenupprustning var orimligt stor med tanke på att man mötte en så svag och dåligt utrustad fiende.
FN:s uppgift på Cypern var just att förhindra att någon sådan här stor eldstrid skulle ske. Men så fort det stod klart att grekerna skulle anfalla beslutade man direkt om att dra in flera posteringar och ledningen gav order om att vi skulle evakuera våra mannar från området. Så istället för att samla ihop en största möjliga styrka i det kritiska området så omgrupperades hela FN-bataljonen på tusen man upp i bergen. Kvar var bara jag och ett tiotal av mina soldater som valde att stanna. De illusioner som eventuellt funnits bland FN-svenskarna om att vi skulle kunna förhindra varje utvidgning av grekcypriotiskt territorium slogs nu i spillror.
De civila i byarna blev hämtade och transporterade till säkrare platser, men förvånansvärt många av de turkcypriotiska kvinnorna valde att stanna kvar. De ville inte lämna sina byar och valde att gömma sig i närliggande grottor för att skydda sig. Det var en tung eldstrid som kom att följa. Vi blev bland annat beskjutna från kusten av kanonbåtar, något som jag senare skulle få veta ironiskt nog var svenska Boforskanoner. Efter två dagar hade grekerna tagit fyra av de fem byarna kring Erenköy. Många människor, däribland civila, var döda eller svårt skadade. Förutom vi som stannat kvar fanns inte FN att finna någonstans. Det var då, när det såg som allra mörkast ut, som det vände. Sent på eftermiddagen den 8:e augusti* dök plötsligt ett stort antal turkiska attackplan upp och anföll de grekiska förbanden runt Erenköy. Under flera timmars tid utsattes de anfallande trupperna för så intensiva attacker att de till slut tvingades avbryta anfallen. Utan Turkiets hjälp den gången hade det inte funnits turkcyprioter i den delen av Cypern.
Efter att Erenköyområdet säkrats av Turkiet återvände FN-trupperna. Grekcyprioterna hade för tillfället dragit sig tillbaka men området var nu helt isolerat från resten av ön. FN hjälpte till med matförsörjning, men ingen sjukvård gick att få igenom de grekcypriotiska vägspärrarna som satts upp. Den allmänna känslan bland oss FN-soldater var vid den här tiden att vi ville stötte turkcyprioterna som var de svaga och utsatta.
Tack vare Erenköys läge vid vattnet hade man en liten kontakt med omvärlden och kunde på grund av detta regelbundet motta båtlaster med vapen som skeppades över från Turkiet. När den närliggande byn Lefke kom att utsättas för angrepp blev jag tillfrågad av invånarna om vi kunde hjälpa byn med vapen. Vid det laget hade jag och mina mannar tappat tron på FN, vi var uppgivna och besvikna. Vår uppfattning var att FN svikit turkcyprioterna. Så länge det handlade om småstrider var FN duktiga, men när det väl gällde så gjorde man ingenting. Det spelade ingen roll hur mycket vi gjorde för folket, om de ändå inte hade vapen som de kunde försvara sig med skulle de till slut förintas. Det var med de tankarna jag och min kollega Helge Hjalmarsson tog beslutet att i hemlighet transportera vapen till de turkcypriotiska invånarna i Lefke. Det var ett beslut som innebar att vi gick helt emot reglerna, det var ett formellt brott mot FN:s neutralitet.
Jag och Helge började transporterade vapen från Erenköy till Lefke. I början gick det bra, men så en dag när vi kom i våra pansarbilar blev vi stoppade vid vägspärrarna. Grekerna hade blivit informerade om vad vi sysslade med och vi togs på bar gärning. Det blev genast ett väldigt hallå. FN-chefen, bataljonschefen samt polis och press blev genast involverade. FN:s generalsekreterare blev väckt med ett telefonsamtal mitt i natten. Vi sattes i ett brittiskt läger i Nicosia där vi förhördes och sedan skickades hem till Sverige. Jag minns att vi flögs i ett FN-plan till Skavsta flygplats. När vi klev ur planet blev vi överrumplade av den stora uppmärksamheten som händelsen framkallat, på plats fanns militärer och journalister som väntade på oss när vi klev ur planet. Så småningom hamnade vi i rättegång, åtalade för högmodsbrott, vilket var av samma grad av allvar som landsförräderi. Det talades om livstids straffarbete, men som tur var försvarades vi av Sveriges, på den tiden, bästa brottmålsadvokat, Ragnar Gottfarb. Han lyckades få rätten att lugna ner sig och vi dömdes till slut till två års straffarbete, som sedan kortades ner till 8 månader.
Straffarbetet tog plats i Åkersberga och bestod i att göra papperspåsar för konstgödsel. Det var en ganska deprimerande tid som vi fick sitta av tillsammans med män dömda för både rån och mord. Under månaderna som följde tog jag emot över 400 handskrivna brev, varav ca 300 var från turkcypriotiska kvinnor som ville gifta sig med mig! Resten var från människor som tyckte att vi handlat rätt och ville visa sitt stöd. Det var tvärtemot pressens åsikter, journalister över hela världen dömde oss hårt. Förutom av turkisk media som inte kunde förstå hur en sådan aktion, som hade genomförts med risk för våra egna liv för att kunna hjälpa nödställda människor, kunde behandlas som ett brott i Sverige. Vi blev till och med bjudna ner till Turkiet för att turkiska myndigheter ville visa sin uppskattning, men den resan kom att stoppas, bland annat på grund av svensk media.
Jag har i efterhand fått frågan om jag någonsin ångrat vårt beslut att ”smuggla” vapen, men svaret är nej. Jag ansåg, och gör det fortfarande idag, att vi handlade rätt. Genom åren har jag tyvärr mött många påståenden och anklagelser om att vi skulle blivit mutade för att göra det. Sanningen är att vi valde att göra det, inte bara för att det kändes rätt, utan för att det kändes som det enda rätta. Det var en fråga om medmänsklighet. Det var bybor som höll på att massakeras av grekcypriotisk och grekisk militär utan att FN vare sig reagerade eller agerade på de sätt som de enligt sina stadgar skulle gjort. Man får höra många berättelser från andra svenska FN-soldater som gjorde sin tjänstgöring på Cypern under samma tid. Om hur de närmast beskriver tiden på Cypern som en semester där de tog med sina familjer, spenderade dagarna på stranden och nätterna på krogen. För mig var månaderna på Cypern något helt annat.
Efter att vi avtjänat vårt straff i Sverige begav jag mig till Turkiet på semester. Cypern gick inte att resa till vid den här tidpunkten då ön var under grekcypriotisk kontroll. Jag skulle bara stanna någon vecka i Turkiet, men det slutade med att jag blev kvar i hela fyra år. Jag tog jobb som guide, först i Istanbul och sedan i Ankara. Jag åkte även till Alanya, där jag tillsammans med en kollega startade en resebyrå. Ödet tog mig sedan tillbaka till Sverige, där jag träffade min blivande fru som jag fick tre döttrar med.
På somrarna semestrade vi ofta i Turkiet. Under mitten av 90-talet kände jag att det var dags att visa min fru Cypern, det var första gången jag återvände till ön och det blev ett kärt återseende med många människor jag kände från min tid som FN-soldat. Jag lärde också känna norra Cyperns första president Rauf Denktas. Åren som följde återvände vi flera gånger till norra Cypern. När vår yngsta dotter Ingrid gick ur skolan så beslutade vi oss för att flytta ner permanent. Fram tills dess hade vi bott på landet, men när vi väl valde att flytta så tog vi steget fullt ut och sålde både gård och skog, och skickade alla våra tillhörigheter till Cypern i en container. Detta var år 2000 och vi flyttade in i ett hus i Lapta utanför Kyrenia.
De senaste tretton åren har jag arbetat som guide på norra Cypern. Jag och Ingrid är de enda auktoriserade svensktalande guiderna på den här sidan av ön. Grupper med svenska turister kommer hit året runt, jag brukar bland annat visa dem Famagusta och Salamis ruiner som jag tycker är intressanta platser. Turister som är här för första gången brukar bli förvånade över hur mycket det faktiskt finns att se på en så liten yta. Jag håller också föredrag där jag berättar om min tid som FN-soldat, men inte minst om själva kärnan till ”Cypernproblemet”, om konflikten som splittrat öns befolkningsgrupper i över tusen år.
Willy har ett starkt band till norra Cypern som kommit att bli hans hem. Han känner ett ”vi” med landet och den turkcypriotiska befolkningen. För tre år sedan tog han beslutet att skriva ner hela sin berättelse från sommaren 1964. Det resulterade i boken ”Folkmord under FN:s beskydd?”, och är baserad på dagboksanteckningar och minnen från tiden han tjänstgjorde på Cypern. Läsaren får följa Willy under månaderna på Cypern och ta del av en utförlig beskrivning om hans tid som FN-soldat. I boken ifrågasätter han också FN:s neutralitet och berättar om vad som ledde honom fram till beslutet att trotsa världsmakten för att hjälpa den turkcypriotiska minoriteten på ön. Här kommer ett utdrag ur boken:
”Det tog inte lång tid innan jag insåg att det uppdrag som jag satt att lösa var helt hopplöst. Det tog inte heller lång tid innan jag insåg det blodiga allvaret, det som ingen hade talat om vid informationsmötena i Sverige innan vi åkte. Det som handlade om att ett folk hotades av både fördrivning och utrotning. Som FN-officer och svensk förväntades man att delta i ett makabert spel och inte reagera på det som hände runt omkring en. FN:s förväntningar på mig kollapsade helt den dagen jag och en officerskollega blev stoppade på väg till den belägrade staden Lefke. Det här är en bok om ett tandlöst FN. Om hur ett världssamfund står och ser på när en folkgrupp tar på sig herremansstövlar och sätter klacken på medskaparna av landet de bebor. Det här är en bok om Cypern och dess ”problem” av rädsla, maktlöshet, umbäranden, hat, kärlek, dramatik och önskan om fred och trygghet.”
Boken ges ut av Edere Förlag och går att beställa hos Adlibris, Bokus eller genom att kontakta Willy på email: wilencotour@hotmail.com
*Den 8:e augusti har kommit att bli en viktig minnesdag för norra Cypern. Varje år får överlevande och anhöriga eskort av FN till Erenköy, som idag ligger på grekcypriotisk mark. Presidenten brukar också närvara för att minnas. Willy och hans familj är hedersmedborgare på norra Cypern och de närvarar varje år vid minnesceremonin i Erenköy.
